Urvattnat och ledsamt

Jag orkar nästan inte ens läsa alla rapporteringar om misslyckade förhandlingar nu när klimatmötet är över i Köpenhamn. I mitt naiva jag trodde jag faktiskt att ett någorlunda rättvist avtal skulle komma ut, helt enkelt för att jag inte kunde förmå mig själv att tro motsatsen.

Hellre naiv än helt utan hopp, eller?

Desperationen är total hos de länder som riskerar att utplånas, likaså hos dem som redan förlorar liv och pengar till ökade stormar eller ökad torka. Dessa länder har inte orsakat problemet, men drabbas direkt av västvärldens själviska beteende. Vad gör vi då åt denna tragiska orättvisa? Tydligen nästan ingenting.

Jag kan inte annat än skämmas över bristen på empati visad från i-länderna.

Slutdokumentet går nu att läsa här och de har lyckats med något så imponerande som att skriva ett tre sidor långt dokument helt utan substans. En del fina ideer men inte en enda konkret, bindande åtgärd.

Efter att ha hört lördagsintervjun med Fredrik Reinfeldt tycker jag till och med synd om honom. Säga vad man vill om hans ambitioner, men det är inte lätt att jobba helt i motvind.

Maria Wetterstrands förslag om en internationell allians för klimatprogressiva länder är en jättebra ide. Goda nyheter behövs just nu, men ibland tappar man faktiskt hoppet.